Jag tänker inte på att det är en dystopi.

– Men dom mäter ju huvudet på folk, opererar om dom så dom ska verka ha ett annat ursprung! utropade min kollega förvånat när jag undrade hur hon kunde ha satt boken bland dystopierna. 

Att China Mountain Zhang av Maureen F McHugh skulle räknas som en dystopi borde jag väl ha förstått. Ändå måste jag erkänna att det knappt var något jag tänkt på när jag läste den. 

Istället tänkte jag, han är precis som jag! Vilket huvudpersonen inte alls är men det kändes så. Jag är nämligen inte en till hälften fejkad asiat som kämpar på som ingenjör i ett kommunistiskt USA. Men jag ska börja från början. Zhang, eller Rafel, eller Zhong Shan, är medelmåttan i ett postrevolutionärt amerika. Döpt dels efter en kinesisk revolutionär men också med ett namn som visar hans skamliga hemlighet, att han inte är 100% kinesisk. 

Här är det nämligen Kina som gäller. Den som inte är kinesisk hankar sig fram, eller gör som vår hjälte, har tvättade gener som gör att han ser kinesisk ut. Zhang är aldrig nöjd, gör aldrig riktigt så gott han kan utan går bakfull till jobbet efter att ha druckit öl med sin vän/älskare. Vad som än händer så spelar det ingen roll, han är alltid blasé och ändå aldrig osympatisk. 

Maureen F McHugh lyckas nämligen med det ovanliga att få mig att identifiera mig totalt med personerna i romanen. Och det gäller inte bara Zhang utan också de kvinnor som skildras runt honom, den avdankade militären på en av jordens kolonier ute i rymden, sport-drakflygaren som för en gångs skull lyckas engagera mig i en sport (misslyckat att den inte finns på riktigt...), den fula kinesiska fina flickan som blir vacker och våldtagen (här briljerar författaren totalt. Det här är en av de starkaste skildringar av sexuellt våld jag läst, utan att det är blodigt eller våldsamt, bara smutsigt och sorgligt). 

Det är det här som gör att jag inte tänker på att det är en dystopi, att det är av mindre vikt att de hänger på andra planeter, bearbetar material som inte finns, diskuterar politiska skeenden som inte ägt rum. Det är nämligen bara en kuliss för att beskriva homofobi, kärlek, kamp, trötthet, vänskap och allt annat som det är att vara människa. Det är helt enkelt så jävla bra.

//Siska Humlesjö,

Gästbloggare