Hungerhuset - hur det började

 Den här veckan gästbloggar Loka Kanarp om sin och C/M Edenborgs nya serieroman Hungerhuset.

Stanna alla klockor och Agnes Cecilia - två favoriter.

Som barn älskade jag spökhistorier. Hemma och i skolan berättade vi historier som Gröna handen, Onda dockan ”En galning har rymt från ett mentalsjukhus” eller hittade på egna historier. Vi lekte anden i glaset och Svarta madam. 

 Fråga aldrig anden om döden.

Jag gick ofta till ungdomsavdelningen på stadsbiblioteket i Stockholm för att se om de fått in några nya spökhistoriesamlingar.  När jag sov över hos min kompis Kim fick hennes mamma eller mormor rycka in och läsa högt. Senare gick vi till videobutiken och hyrde Carrie och En amerikansk varulv i London.

  I och med att jag och Carl-Michael gjorde Hungerhuset fick jag chansen att skriva och teckna i mina bästa genrer: vardagsrealism och relationstrassel kombinerat med knarrande dörrar-skräck.

 

 Inte lika hungrigt som Hungerhuset.

Alltihop började en vinterdag då jag och Carl-Michael tog en promenad på isen på sjön Hillingen nära vår stuga. Jag bad Carl-Michael hitta på en historia om några barn som hittar ett ödehus, och han berättade historien som skulle komma att bli Hungerhuset. När vi kom hem skrev jag ner allt och hittade på egna scener. Sen dess har historien utvecklats. Vi har skrivit i stugan, på caféer och på tåg genom Europa. 

 

Det är på tåget det händer.

Våra berättarstilar och ord har blandats så att jag själv inte vet precis vem som har skrivit vad. När jag har tecknat har Carl-Michael kommit med idéer på bildlösningar och sidupplägg.

En serieroman föds.

Vi har tittat en del på film för inspiration, bland annat har vi sett The Others, Nightmare on Elm Street och Huset som Gud glömde (som skrämde livet ur mig). 

 Redan under förtexterna var jag rädd.

Men oftast när jag velat förklara hur jag menar med en scen har jag sagt ”du vet i Indiana Jones II…” De tre första Indiana Jones-filmerna har vi sett så många gånger att vi båda kan referera till dem.  

Min bästa film.

Att teckna Hungerhuset tog ungefär ett år. Det var ett hårt och roligt arbete. Jag har lärt mig mycket på vägen, både när det gäller berättande och tecknande. Nu när den är klar och finns i fysisk form känner jag mig lika stolt som en nybliven förälder. 

Ja, ni ser ju själva: