Så här går det till när Conan föds: hans mamma och pappa är befinner sig mitt uppe i ett stort fältslag (som par levde på den gamla goda tiden när män var män och kvinnor var män också). Conans mamma blir tyvärr dödligt sårad, och eftersom hon är höggravid så utför Conans pappa, spelad av Ron Perlman, kejsarsnitt där och då på slagfältet (tack och lov på mammans begäran, hur skulle det annars se ut?!).
Världens bästa pappa.
Men den starten kan det bara gå åt ett håll. Vi gör en kort resumé på handlingen: Conans by och återstående förälder slaktas av den onde Khalar Zym och dotter som är magiker. Khalar Zym hittar den sista delen av masken som i urtiden användes för att återuppväcka de döda, så nu behöver han bara offra en kvinna av det rena blodet, för att han ska kunna återuppväcka sin döda hustru. Kvinnan av det rena blodet visar sig vara en slags nunna som är av trollkarssläkt, Tamara. Vi snabbspolar tio år: Khalar Zym står i begrepp att hitta kvinnan av rent blod, men då korsas hans vägar av Conan, som ser möjligheten att hämnas sin fars död. Och sen brakar det iväg, 1 timme och 52 minuter rykande action.
Khalar Zym med filmens fantasivapen, en dubbeldolk.
Det bästa med en sån här film är att det bra är bra, men det mindre bra är ännu bättre.
Exempel: Alla huvudkaraktärerna pratar amerikansk engelska, men bikaraktärerna har olika accenter. Den ondes vidrige kumpan med jättedåliga tänder pratar brittisk cockney-engelska. Conans svarte kompis pratar rastafari-engelska och Conans kompis som är tjuv och kommer från tjuv-staden pratar med arabisk brytning.
Ett annat exempel: Conan kan inte kommunicera med kvinnor utan att avsluta meningen med "kvinna". "Sätt dig på hästen, kvinna". Varpå kvinnan givetvis sätter sig på hästen.
Ännu ett exempel: Kvinnan (Tamara) och Conan har åkt båt, men nu ska Conan gå i land för att uppsöka och döda fienden. Ensam. Kvinnan följer efter. De möts på en klippa. Kvinnan frågar "Tror du att vi har en större uppgift i livet, ett öde?". Conan svarar "Nej", varpå de genast ligger med varandra. I en mysig stuga som visade sig ligga under klippan, vilket är tur, för det kryllar inte av just mysiga stugor i filmen annars. Och man kunde ju tro att Conan, att döma av hans uppträdande, knullar argt och hetsigt som en vild gatuhund. Men nej, han är en öm älskare, långsam och fin.
Tamara i snygg-smuts.
Nu kan man kanske tänka att det här är en utdragen och hånfull sågning av Conan the Barbarian, men det är det inte. Det ska vara så här på något sätt. Det blir kul. Sen har vi det som inte är bra för att det är dåligt, utan som är bra för att det är bra. Miljöerna i filmen är helt enastående. Vi befinner oss i en sagotid mellan det Atlantis slukades av havet och de ariska folkens resning (hmmm!), och överallt rör sig hjälten i ruiner av en fallen högkultur, omkullvälta pelare och raserade broar. Städerna är myllrande orientaliska och otroligt vacker gjorda. Man sugs in i en otroligt fin och autentisk värld där det verkligen känns att folk bor, det finns höns och grisar och världshus och bönder och fängelser och handelsmän och skogar och dessutom en hel del riktigt fina monster.
Kokt kycklingbröst varannan timme byggde denna vackra kropp, tydligen.
Conan the Barbarian är en matinéfilm för 2010-talet. Den för tankarna till Sinbad sjöfararen och de nyare Mumien-filmerna, och aviserar förhoppnigsvis en liten fantasyvåg som den vi hade i början av 80-talet. Då var det Arnold Schwarzenegger och Rutger Hauer, nu är det Jason Momoa och kanske Ron Perlman, världens vackraste underbett, som sätter fjärilar i magen på oss.
//Fabian
Ps. Khalar Zym köpte nyligen Svenska Dagbladet och skrev följande recension under pseudonymen "Jan Söderquist". Tydligen har seriösa filmkritiker slutat gilla machofantasy, hur gick det till? Ds.
No comments:
Post a Comment