Till dig som har det heta fantasynamnet Oscar

Ossian tar emot de fallna franska hjältarnas själar.

År 1761 traskade poeten James Macpherson ner från skotska högländerna, och med sig hade han ett revolutionerande manuskript, Ossians sånger. Macpherson påstod sig ha samlat ihop ett dittills okänt keltiskt hjälteepos, som förts vidare genom muntlig tradition i tusentals. Bakom verket låg skalden Ossian, en figur från 200-talet efter kristus som var den keltiska kulturens motsvarighet till antikens Homeros. Huvudrollen i dessa heta fantasyäventyr innehades av Finghal, vars namn betyder den vite främlingen (nu kanske du ångrar att du heter Oscar istf. Finghal, men läs vidare så blir du peppad igen!)

James Macpherson, bestsellerförfattare.

Det här var sannerligen goda nyheter. Europa genomsyrades under det sena 1700-talet av romantisk yra, och tanken på en keltisk, urgammal högkultur, på samma nivå som sina grekiska och romerska motsvarigheter, var en önskedröm för kulturnördar i länder med keltiska rötter. Det vill säga Storbrittanien inklusive Irland, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Tyskland etcetera.

Ossian tar fram sin gamla harpa och jammar loss.

Napoleon Bonaparte, fransk kejsare, hörde till de största beundrarna, och när en av hans generaler, Jean-Baptiste Bernadotte, bad om bra namntips för sin förstfödde son, slog Napoleon resolut upp sitt exemplar av Ossians sånger. Se där ett bra namn: Asgeirr. Betyder gudarnas spjut. Hm, As ... gre ... Det är lite svårt att uttala på franska förstås. Oscar blev det närmsta en fransk mun kunde komma.

Ossian tröttnar på sitt epos, och somnar.

Napoleon blev slagen vida Waterloo och Bernadotte blev kung i Sverige, och efter honom blev hans son kung, och emedan Jean-Baptiste bytt sitt namn till Karl-Johan, så behöll hans son sitt konstiga fransk-kelitska namn och kröntes till Oscar I. Varpå Oscar blev ett av Sveriges vanligaste mansnamn, 65 067 innehavare anno 2005.

Sömnig typ den där Ossian. Till höger om honom står Finghal, hjälten i dikterna.

Men Macpherson då? Jo, det var hittepå alltihop. Ossians sånger var bara ljug och förbannad dikt. Äkthetsdebatten rasade bittert till långt in på 1800-talet. När den engelske kritikern Samuel Johnsson tillfrågades om han verkligen trodde att någon nu levande människa kunde ha skrivit något så vackert som Ossians sånger, svarade han "Ja. Många män. Och många kvinnor. Och många barn."

//Fabian