Omslagsnostalgi med Sinkadus

Om hippa skräckförfattare befinner sig i bräschen för den svenska fantastikrevolutionen så befinner sig nog rollspelen i den andra ändan, på den mest avlägsna platsen från allmänt erkännande och etablissemangets uppskattning man kan tänka sig. Men ändå, när Johanna Koljonen twittrade följande bild från stadsmissionens skyltfönster vid Nytorget, så gick nog en ilning genom fler ryggrader än min. Jag tror jag hade samtliga boxar på bilden, på det glada 80-talet när jag var hängiven rollspelare.

Det som rollspelsillustrationer så magiska är att de, till skillnad från serier, bokomslag, filmaffischer etc, föreställer ett fragment ur något magiskt äventyr man inte känner till och aldrig kommer uppleva. Deras funktion är att egga fantasin till att tänka bortom bilden: vilka är det på bilden, hur hamnade de där, vad händer sen.

Därför finns det inga tidningsomslag som exalterar mig på samma sätt som gamla rollspelstidningen Sinkadus.

Av Rowena Morill.

Barn betyder alltid problem i äventyrssammanhang, antingen måste de beskyddas på bekostnad av ens liv, eller så är de besatta av halva helvetet. Men vilket härligt ljus, med en doft av renässansmålaren George de la Tour. Och så de profetiska figurerna i röken, "Det här är vad ni har att vänta er stackars satar: en vårtig spåkärring (meta), Titanics förlisning i arktiska vatten och ett avhugget huvud i en syltburk". Huga.

Av Don Mainz. 

Nu tänker vi oss att det gått några år, och tjejen har drabbats av allt elände som förevisades i stearinljusröken. Efter Titanics förlisning flöt hon mirakulöst iland i Marocko, och är numera en lönnmördare och kurtisan i ett ottomanskt, murgrönsomslingrat harem. Hon är i sina bästa år och ska just sätta kniven i den som förtjänar det mest ...

Av Rowena Morill. 

Nu blir det åka av! Barock-action med ett helt gäng vassa typer. Kvinnan i bakgrunden är väl rent omöjligt att inte bli kär i om man är 11 år, och så han som får stryk då, som har en massa horn istället för öron, hur bra är inte det?

Av Oliviera Berni. 

Det här är en målning från den gamla goda tiden, när riktiga män hade små baddräkter av rostfritt stål. Det var också på den tiden när man kunde fylla alla rymdskepp med blinkande lampor, skärmar och spakar och knappar och allt detta badade i ett blått vackert ljus. Numera inser vi ju att även den värsta star destroyer förmodligen manövreras med en touch screen stor som ett frimärke. Buhu buhu.

Av David Martin.

Åh nej! Vi trodde att vi undkommit baddräktsrcyborgens blåglänsande rymdskepp med snyggt schackrutigt golv genom en dimensionsportal, men icke, där väntar en utsvulten skräcködla med vidöppna käftar. Den här bilden har ALLT! Jag tänkte just skriva att den enda som fattades är ett vulkanutbrott, men det är ju där, uppe i högra hörnet. Phu!

Av Boris Vallejo. 

Här har omslagsmakaren i sanning överträffat sig själv. Tusen färger på en gång, inte bara glänsande rymdskepp och mekaniska planeter och exploderande planeter, utan puffar i regnbågens alla färger, som stolt annonserar artiklar i samtliga tänkbara genrer: rymdopera, efter katastrofen, medeltidsfantasy och samurajer. Man får samma överväldigande känsla som när man i den tidiga pubertetens omättligaste period konfronteras med ett smörgåsbord på en finlandsfärja. Det kan inte gå fel.

Av Michael Whelan.

Hmm. Här är det meningen att vi ska tänka till. En klocka. En robot. Klockan är trasig. Roboten har klor. Tiden är ur led. Artificiell intelligens. Nej, jag ger upp, det är helt enkelt en fet jävla robot med snygga lampor i ansiktet. Han/hon/den står mitt i öknen, med en stor gul permasost-måne hängande i himlen som enda sällskap. Stackars ensamma robot. Vet inte ens vad klockan är.

Samtliga omslag är hämtade från bloggen Piruett.se, som på sina Sinkadusmåndagar har lustmördat omslag och innehåll på alla de gamla tidningarna. Kolla in för ett gott skratt och betydligt bistrare bedömning av bilderna ovan.

//Fabian