När jag var elva år hittade jag porten till en annan värld på en vägg i gamla stan i Stockholm. Affären var mindre på den tiden, knappt mer än ett hål i väggen. Det fanns en hylla med ett par obskyra tecknade filmer från fjärran östern (här köpte jag Akira på VHS, gick hem, såg, fattade ingenting, älskade den till döds). Längst in fanns ett litet rum med kalendrar och böcker på engelska. Jag smet dit nästan varje dag efter skolan. Jag köpte följetonger. Låg uppe hela natten och läste. Sprang dit nästa dag för att köpa nästa del. Blev så stolt när personalen kände igen mig och sa att jag läste väldigt fort!
I takt med att vår kultur, den fantastiska kulturen, har växt, har också SF-Bokhandel växt. Och jag smiter fortfarande dit minst en gång i veckan. Så vad betyder den för mig? För någon som gjort de förunderliga berättelserna till sitt kall och sitt liv? Det är ett tempel.
Därför känns det som att komma hem när vi får vara där och visa upp första numret av Utopi. Det känns som att ge något tillbaka. På plats var Fabian Göransson, Loka Kanarp, Kim W Andersson, Lisa Medin, Lina Neidestam, Aorora Walderhaug och Karl Johnsson som skriver. Och vad gjorde ett sådant gäng med begåvade tecknare tillsammans, förutom att stolt visa upp sin nyfödda bebis (född ur en vulkan!)? Tecknade en serie förstås! Tillsammans skapade vi ett ösigt rymdäventyr som skulle fått självaste Moebius att bli grön av avund, sanna mina ord!
Tack till SF-bokhandeln och till alla härliga, nördiga människor som kom och tittade på vårt spektakel!
Loka Kanarp, alltid lika elegant, här i en mörkblå skepparkavaj, svart klänning och ett halsband med en svala, håller upp tidningen. Chefredaktör Fabian Göransson håller ordning bland Utopitidningarna och nyutgivna Corto Maltese i Etiopien.
Charmören och vagabonden Kim W Andersson gör sin berömda "sexy pose no 7".
Jag får lust att sjunga den där Pokemon-sången "saaamla aaallihopa!". Våra böcker!
Här är jag när jag tecknar på vår gemensamma serie. De sa att jag gjorde mycket ljudeffekter. Jag märkte inget. Jag var på en annan planet!
Kim igen, i en klassisk collagetröja med rutig skjorta under. Lycklig över sitt kaffe!
Fabian ler ett saligt leende, vanligt bland nyblivna föräldrar.
Jag betraktar spektaklet när någon tecknar på serien. Det är hypnotiskt!
Här ser ni gänget framför stafettserien. Fast serien syns ju inte, bara vitt!
Såhär ser den ut! Kim W tecknar en otroligt läcker ruta med en arg rymdbrutta!
Fabian och Lina Neidestam är stumma av beundran över Kims bedrift. Avundsjuka säkert! Jag tror att vi alla är lite avundsjuka på varandra. Oundvikligt när man är omgiven av så mycket talang.
Aorora funderar. Inuti hennes huvud exploderar de kreativa synapserna och bilder vävs ihop som stjärnor som samlas och bildar galaxer!
Sedan kastar hon sig fram och ger oss ett fruset stycke av sin själ.
Många var det som fick uppleva en ny gryning tillsammans med oss. Seriesverige har förändrats och kommer aldrig bli detsamma igen.
No comments:
Post a Comment