C/M intervjuar Loka

Den här veckan gästbloggar Loka Kanarp om sin och C/M Edenborgs nya serieroman Hungerhuset.

I dag bjuder vi på ett blogginlägg av Carl-Michael Edenborg.

Det är min tur att intervjua min hustru och kollega Loka Kanarp sedan hon skärskådat mitt inre igår. Medan brasan sprakar och vedspisen glimmar röd försöker jag förstå hennes kärlek till spöken.

– Vilket är ditt favoritspöke?

Ring-häxan, hon är bra. Dels för att hon är ett barn, och de är de läskigaste spökena, dels för att hon är ond och vägrar ge sig. Vanliga spöken sticker när de är klara, hon blir aldrig klar.

– Varför gillar du spöken men inte monster?

Monster är inte övernaturliga, de är mer som sagofigurer, troll. Eller? De är inte från en annan värld. Spöken är från de dödas värld. Troll bor i skogen, och monster kan man stöta på lite var som helst, de är inte andar utan fysiska varelser. Monster är inte tillräckligt mystiska. Fast jag kan gilla vissa. Fast jag kommer inte på nåt just nu. Jag är inte så rädd för monster. Spöken är mer sofistikerade. Alien, till exempel, är ett bra monster. För den figuren syns inte så mycket i filmen, hotet blir mer psykologiskt än fysiskt.

– Varför tycker du om att bli skrämd?

Egentligen gillar jag inte det. Jag gillar inte att åka berg- och dalbana, det skulle vara fruktansvärt läskigt, det skulle jag aldrig åka, eller fritt fall. Men jag gillar mys-rys. Jag vill bara vara rädd under filmens eller bokens gång. Jag ser det lite som ett experiment: hur långt kan den här kulturformen påverka mig? Jag gillar framför allt när det är något som inom fiktionen blir läskigt, men som kanske inte annars skulle vara det. Typ att bli jätterädd för en rullstol som rullar av sig själv. Egentligen är det fånigt, men den här filmen har fått mig att känna så här, det är ju fantastiskt. Det är storheten i mänsklighetens kultur. Fast jag blir rädd av filmer med terror och uppskurna ögon, men sådana tycker jag inte alls om, sådant blir jag rädd av på riktigt. Då blir man rädd på fel sätt.

– Tror du på spöken?

Nej.

– Tror du på själen?

Nej.

– Varför tror du att det finns människor som tror på spöken?

Jag är uppfostrad i ett fundamentalistiskt ateistiskt hem, så jag kan inte relatera. Det är väl deras psyken som hittar på saker, som när man blir paranoid t ex.

– Varför hänger barn och spöken så ofta ihop?

Som barn har man svårare att skilja verklighet och dröm eller dikt, så där passar tron på spöken väldigt bra. Jag trodde nog lite grann på spöken när jag var liten, eller försökte tro, jag önskade lite grann att det skulle finnas spöken, försökte övertala mig att tro på dem, det skulle vara spännande.