Tuesday, January 31, 2012

Radiostyrd superhjälte tack!

Jag vet vad jag önskar mig i födelsedagspresent: en radiostyrd flygande superhjälte i naturlig storlek!




Filmen ovan är ett marknadsföringsspex för kommande superhjältefilmen Chronicle, som är superhjältefilm i blair witch/cloverfield-stil (ni vet "found footage"). Filmen kan ha potential. Kul upplägg och klara Akira-vibbar, som dras ner av att alla karaktärerna verkar vara sådana där amerikanska "dudes". Vi får se. Jag vill ha en sån där radiostyrd superhjälte i alla fall!

Och jag lyfte detta från aintitcoolnews.

/Karl Johnsson

Svärdets mästare

Köpte ni ett two handed greatsword efter att ha sett filmen i föregående inlägg? Och upptäckte ni att det kanske inte var så lätt att använda som ni hade trott? Då föreslår jag att ni studerar svärdskonsten hos en sann mästare.

Bob Andersson var ett med svärdet. Denna mästare av episka fäktningsscener gick nyligen bort, men hans strider finns kvar på film och i våra hjärtan. Bob Andersson var en olympisk fäktare som drog till hollywood med svärdet på ryggen för att söka sin lycka! Han koreograferade fäktningen i filmer som Highlander, The princess bride, Lord of the Rings trilogin men inte nog med detta...
Kommer ni ihåg vilken skillnad det var på Darth Vaders fäktningsstil från första star wars filmen (när Darth mest stod och petade lite med svärdet) till Empire strikes back och Return of the Jedi, där Darth fullkomligt vibrerar med sin intensiva stridsaura? Inte bara var det Bob Andersson som koreograferade fäktningsscenerna i Empire och Jedi, det var han som fäktades i Darth Vaders dräkt under striderna!

Bob Andersson, jag hoppas du fäktas med ärkeänglar och visar dom var skåpet ska stå!

Njut av denna ljuvliga fäktningsscen från A Prinsess Bride!



/Karl Johnsson

Friday, January 27, 2012

Bring the svärd!

Jag tänkte köra en gammal klassiker i repris. För ungefär ett år sedan la jag upp den här filmen på min blogg, och drömmarnas berg har också haft den uppe, så många av er har säkert sett den. Det finns dock en risk att flera av er läsare är sugna på att köpa ett two-handed greatsword, men inte vet vilket märke ni ska välja. Ni har alltså inte sett den här filmen. Så här är den igen: Cold Steels reklamfilm för sin allra finaste produkt!

VARNING: Vill du inte se en satt liten man massakrera grislik med ett jättesvärd, se EJ denna film!





Jag vill passa på att tipsa om en utmärkt svensk sida om svärd: Björns svärdssida!

Björn verkar veta allt om svärd, och inte bara skriver han bra och kunnigt om olika sorters svärd, han har också en hysterisk avdelning på sin sida som heter "Det fulaste svärd jag sett", där han visar bilder på kitschiga fantasysvärd och noggrant förklarar varför de inte skulle fungera i strid och varför de är skapade av idioter för idioter! Gå in på "ordlista och kul saker" och vidare till "det fulaste svärd jag sett".

/Karl Johnsson

Thursday, January 26, 2012

Undergång!

Nu ska det handla lite om mysiga undergångsskildringar! Det är alltid bra att vara redo för det värsta!

Harry Martinsson- Aniara
Jag gillar Harry Martinssons diktverk Aniara. Speciellt den trettonde sången om "Blåsan i Guds andes glas!". Den kunde jag utantill när jag var 23. Jag brukade försöka dra hela som partytrick, men då brukade jag glömma delar av texten och försökte fuska och hitta på egna meningar för att få ihop det. Jag tyckte förstås att jag var frän som kunde en dikt ur Aniara, jag var ett litet pretto, men sanningen är att den där dikten alltid tar tag i mig.


Det är främst för Harry Martinssons starka språk och magiska liknelser som jag älskar Aniara. Som allegori och dystopi föredrar jag helt klart Mad Max 2: the Road Warrior!

Aniara är förskräckligt högtidlig, och väldigt allvarlig. Det känns nästan exotiskt i vår tid där allt verkar var post eller meta.

Här är ett vackert framträdande där Helene Sjöholm sjunger "Den Blinda" från Stadsteaterns uppsättning av Aniara 2010, med musik av Andreas Kleerup. 




Ocatavia Butler- Parable of the Sower
Den här boken handlar om en ny religions födelse under en episk vandring genom att USA drabbat av klimatförändringar och allmänt sönderfall. Den är så himla äkta!

Stephen King- Pestens Tid
Kungen av postapokalyptiska böcker tycker jag! Följ en skara människor som försöker överleva i ett USA drabbat av pest! Djävulen själv är också med! En av Stephen Kings bästa böcker.

P.C. Jersild- Efter floden
Vår egna svenska motsvarighet till McCarthys The Road. Utspelar sig till större delen på Gotland, efter katastrofen förstås. Hårdkokt är bara förnamnet i en värld där inga barn har fötts efter det stora kriget, och alla kvinnor har dött. Kvar är män. Hårdkokta skäggiga män! En väldigt allvarlig bok. 

Cormac McCarthy- The Road
Den ultimata depressionen! I en värld där allt liv är dött försöker en ensam man (som ser ut som Viggo Mortenssen på omslaget) överleva tillsammans med sin lilla son. En fantastisk bok, med en rörande skildring av kärlek mellan far och son, plus värsta brutala kannibalskildringarna! Vilken combo! Jag brukar trösta mig med att vad som än händer med växthuseffekter och krig så lär det knappast bli så illa som i The Road. The Road är liksom botten! 

/Karl Johnsson


Wednesday, January 25, 2012

Min allra bästa idé


En gång i tiden ville jag hålla min allra bästa idé för mig själv. Den var för bra för att spridas till höger och vänster. Någon kunde ju sno den! Ni vet när ni har en idé som ni vet skulle fungera, och som skulle göra er till mångbiljardärer, då vill man gärna hålla den lite hemlig. Problemet är att jag är en snackpåse, och min idé är helt enkelt för briljant för att inte berätta om. Jag tror nu att jag har nått en kritisk gräns och berättat den för tillräckligt många för att den oundvikligen förr eller senare kommer att realiseras av någon annan än mig. Eftersom min idé i första hand är filantropisk och inte ekonomisk, det är min gåva till människan, jorden och universum, så har jag beslutat mig för att skynda på processen genom att nu öppet berätta om min idé för världen genom detta forum. Osjälvisk ger jag världen denna gåva, och uppmanar er alla att ta tag i min idé och göra något av den. Jag längtar nämligen till den dag då min idé blir verklighet, och denna längtan är så stark att jag är villig att låta någon annan få äran, berömmelsen och rikedomen. Allt för att få uppleva resultatet av min idé: Ett mirakel.

Ni kan ju nämna att det var jag som kom på den först osv, men att jag var så generös att jag gav den till världen enligt stycket ovan etc!

Nu till min idé!

Den handlar om insekter. Insekterna (och dess kusiner spindlarna) är basen för vårt ekosystem. Utan dem skulle jorden vara en trist plats. Visst, det kanske skulle finnas en del växtlighet, och lite mögliga svampar, men annars skulle det vara heldött. Insekter sköter polleneringen av mängder av växter, bland annat de flesta av de grödor vi människor livnär oss på, de utgör dessutom en bred bas av föda för mängder av arter som vi inte vill vara utan. Vi skulle inte existera utan dem.

De är våra vänner, våra små änglar! De är ofta vänliga, som t.ex. de goda skalbaggarna. Ibland är de förvisso otäcka och ruskiga, precis som en tiger är ruskig och otäck om du möter honom i skogen när han är hungrig. Ibland är de fula, vilket är bra för det groteska har sin egna unika poesi. Oftast är de dock smärtsamt vackra! Dessa uråldriga små mirakel förtjänar vår eviga kärlek och respekt. Tyvärr är så ofta inte fallet...
De avskys, de föraktas, de bespottas, och de dödas för nöjes skull! Och trots det förtryck de så orättfärdigt utsätts för så uthärdar de vårt hat och fortsätter sitt heliga värv att hålla jorden levande och vacker. Visst, det finns undantag, som tsetsefluganmalariamyggan och en del andra små gynnare, men den stora majoriteten av insekter gör sitt bästa för att främja våra gemensamma ekologiska intressen. Det är minsann mer än vad vi kan säga om de pajassläkte till självgoda apor som vi själva tillhör! Det finns dock godhet även i människan, och min plan, mitt uppdrag, är att föra dessa två arter samman så att vi tillsammans, sida vid sida, man och insekt, kan vandra in i gryningen och en strålande framtid.

Det första vi behöver göra är att bygga en Biodome. Ett slutet artificiellt ekosystem.


Sedan höjer vi syrenivån inom detta ekosystem till en nivå som motsvarar jordens atmosfär för ca 300 miljoner år sedan eller mer.


Sedan odlar vi fram jättelika insekter, både genom urval och genmanipulation, som vi låter bo i denna biodome.


Sedan låter vi människor besöka biodomen i gångar av glas (med normal atmosfär förstås). Förslagsvis kan vi ha olika sektioner i domen med olika artgrupper, typ en med steklar, en med skalbaggar, en med spindlar. Där man kan så blandar man förstås, men vissa arter kan behöva hållas åtskiljda. Skulle man t.ex. få fram någon gigantisk jaktspindel så vore det inte så smart att ha den tillsammans med de vänliga skalbaggarna.

Tänk er en klass med sexåringar som med sina små hjärtan fladdrande i bröstet går in en dimmig urtidsskog. Plötsligt skriker de till när en trollslända stor som en örn landar på taket av glasgången de går i med en rejäl duns. Skriket förbyts till förstumning inför den skönhet de upplever hos den drakliknande varelsen ovanför dem. Och i deras hjärtan byts rädslan mot kärlek. I andra rum (spindelrummet t.ex.) kan de också få uppleva lite hälsosam skräck, och lära sig respektera mikroversumets apex predatorer.

Projektet är också helt säkert mot den s.k. Jurassic Park-effekten, alltså att djuren skulle rymma och ta över världen eller paja New York eller nåt. De överlever nämligen inte i vår atmosfär!

Detta är den tekniska sidan av projektet, som jag egentligen inte vill tråka ut er med, men som ändå kan behöva en snabb genomgång. Anledningen till att insekter inte blir större än vad de är beror på att deras syreupptagningssystem, som kallas trakeér, inte kan underhålla en kropp över en viss storlek. Då syrehalten var högre i jordens atmosfär för 300 miljoner år sedan kunde också insekterna bli större på den tiden. Då våra dagars insekter har evolverat från dessa gigantiska urfäder så borde det fortfarande finnas genetiska betingelser i deras DNA att bli större. Insekter är relativt lätta att genmanipulera, och med lite rotande i deras genpol borde resultaten kunna bli över förväntan. Dessutom har de snabba generationsväxlingar, så man borde komma långt med att helt enkelt odla på de största exemplaren av redan stora arter, så som Heteropteryx dilatata eller Goliathus regius, i den slutna miljö jag beskriver ovan. Om en rymning skulle ske så skulle insekterna snabbt dö av syrebrist.

En risk är förstås att någon av glasgångarna skulle gå sönder och en skolklass (med högstadieelever kanske) skulle bli fångade i biodomen och tvungna att försöka överleva i den främmande miljön. Antagligen skulle domen ha någon sorts rangerlikande insektsexpert som är van att handskas med "the buggers" som han kallar dem, som kunde bege sig in i miljön och rädda klassen innan alltför många hängde upp och ner insnurrade i vita kokonger, tömda på samtliga kroppsvätskor. Jag tror i alla fall risken är liten att de där gångarna skulle gå sönder.

Nu kanske en del av er reagerar med ryggmärgen och säger "Usch, ingen skulle vilja besöka den där äckliga insectsdomen, urk, insekter är äckliga, och ju större desto äckligare!". Ni har fel helt enkelt. Folk skulle strömma från hela världen. För vissa skulle det vara freakshowen som lockade, för andra en skönhetsupplevelse, men alla skulle komma därfrån visare och med en ny sån på våra ledade vänner. 50 000 år av förtryck skulle upphöra, och ingenting skulle längre vara sig likt.
Detta är min gåva. Nu tillhör den er.

/Karl Johnsson

Tuesday, January 24, 2012

På väg mot Angoulema

 Stadshuset i Angoulême, med festival-maskoten Le Fauve, vildkatten,
som tecknades av Lewis Trondheim när han var festivalpresident.

I skrivandets stund sitter jag på ett fik i den tyska staden Mannheim medan jag väntar på tåget till Paris som går tjugo i tio. Jag är på väg till Festival International de la Bande Dessinée i Angoulême, europas största seriefestival, och jag hoppas att jag hinner blogga en hel del därifrån om alla nya spännande serier.


Vinterblek redaktör dricker middag i Köpenhamn.

Samtidigt har Kim W. Anderssons nya seriebok Alena gått till tryck, omslaget skickades efter otaliga putsrundor igår. Dessutom håller vi på att sätta ihop Nina von Rüdigers och Johanna Koljonens mangabok Oblivion High, och ovanpå detta är vi i full gång med Utopi magasin nr 5. Den som drar i spakarna i min frånvaro är vår f d praktikant David Olgarsson, numera formgivare på förlaget.

Stay tuned för mer info om allt detta spännande.

//Fabian

Monday, January 23, 2012

Maxad Axa-remix av Hanna K N

På tecknarbloggen Hanna K News finns en guldgruva av underbar tecknarglädje, en liten tsunami av begåvning som väller ur Hanna Nyströms penna. Ta bara de omritade Axa-serierna. För den som inte känner till seriefiguren Axa så kan man helt enkelt säga att det är en serie i Agent X9-stil om en blond tjej som slåss mot skurkar och så ofta som möjligt klär av sig naken. Hanna K har gjort en superfin remake på Axa i sin lite Scott Pilgrim-lika postmanga-stil. 

Och det är alltså Hanna Nyströms version till vänster.


Förhoppningsvis får vi se mycket mer av Hannas serier i olika forum framöver. Jag avslutar med ett utdrag ur en halloweenserie. Awesome.



//Fabian

Friday, January 20, 2012

En bättre SF-mässa?

Science Fiction mässan 2011
Fina julprydnader på 2011 års mässa.

.
Nu har det gått ett par månader sedan den senaste Science Fiction-mässan var i Stockholm. Jag har bara besökt mässan de senaste åren och kan inte jämföra med tidigare års mässor men jag har redan hunnit lära mig programmet, för mässan tycks se likadan ut varje år.

Mässan hölls i en större mässhall iår än förra året och det gjorde en viss skillnad. Det kändes inte alls lika trångt och kanske fick det plats fler försäljare också. Men problemet med mässan har inte med ytan att göra. Problemet är utbudet. Frågar man runt bland andra besökare och gamla rävar som helt enkelt slutat på på mässan så verkar de flesta vara rörande överens om en sak: Science Fiction Mässan är i huvudsak stor marknad och det mesta som saluförs kan man egentligen lika gärna köpa på internet.

Jag kan förstå att mässan fyllde en mycket viktig funktion förr, inte bara som marknadsplats utan som en mötesplats för likasinnade. Idag har vi fri tillgång till andra nördar via olika former av communities på nätet och som jag tidigare nämnde så finns det mesta också att köpa direkt från internetbutiker runtom världen.

R2D2 i lyxförpackning.
Vad är det då tänkt ska locka oss till mässan, egentligen? De urgulliga cosplayarna? Är det de gamla avdankade Sci Fi-skådisarna? Nog för att jag tycker att det är bra tufft att ha skakat hand med Billy Dee Williams, men att betala 250 kronor för en autograf känns inte riktigt prisvärt när jag dessutom betalat inträde för att ens få möjligheten att köpa autografen ifråga. (Med det sagt så kan jag tala om för er att jag köpte signerade bilder av såväl Billy Dee Williams som av Michael Shanks.)

Jag vill ha mervärde. Om man nu ändå har fraktat hit kändisarna, varför inte göra något mer med dem än förvara dem i ett bås i några timmar? Andra mässor och konvent världen över har ju någon form av Q&A med sina hedersgäster, varför kan man inte göra det på Science Fiction Mässan i Stockholm? Jag tror att de själva också skulle uppskatta att inte behandlas som utställningsdjur. Dessutom är jag övertygad om att det skulle öka försäljningen av signerade bilder, eftersom man under en Q&A liksom bygger en relation till kändisen ifråga. Man får en historia att stolt berätta när man visar sin signerade bild för sina vänner.

Jag har jobbat en del med sådant här och jag vet av erfarenhet att det inte är en stor grej att göra. Det enda man behöver är en ljudanläggning och någon som ställer upp på att intervjua en känd Science Fiction-profil. No biggie. Fråga mig, jag skulle tacka ja.


-Sanna

Thursday, January 19, 2012

Bakom kulisserna på SOL

Hej alla, Elin Fahlstedt här. I senaste numret av Utopi har ni kunnat läsa min serie SOL, en av serierna som inspirerats av världen i "Äkta människor". Jag har alltid gillat robotar men sällan ritat dem , därför var SOL en stor utmaning att göra. Människorobotarna (I tvserien kallade "Hubots") i Äkta människor är nästintill ofelbart människolika, åtminstone till det yttre. Jag ville komma ifrån den perfekta ytan och göra en skräpigare robot och bestämde mig för att låta serien utspela sig på en återvinningsstation för hubotar. Deras oslagbara effektivitet har fått som effekt att alla mänskliga arbetare på stationen bytts ut. Nåväl, alla utom en. Och han underhåller sig med att samla skrotdelar och bygga lite sjysst sällskap åt sig själv...




En av de största utmaningarna med serien var att designa själva SOL. Varken människa eller maskin utan något mittemellan. Jag ville att hon skulle se ofullständig och ranglig ut, vara mycket längre än gubben själv och alltid ha ett dödskalleaktigt grin på läpparna. Solroshatten valde jag eftersom att jag gillar solrosor, de har ordet "sol" i namnet och påminner lite om en gloria. Kanske var roboten SOL just både en sol och någon slags ängel i återvinningsgubbens liv. Jag gjorde även designer till sådant som aldrig kom med i serien, till exempel gubbens tidigare medarbetare (som omnämns kort) och olika byggnader, verktyg etc. En kompis pappa var sjysst nog att låna mig alla sina elektronikverktyg för avritning till gubbens skrivbord i verkstaden.





Skiss och färdig framsida, blyerts/tusch/photoshop. Kollade mycket på Hans Memlings helvetesbilder som inspiration!







Själva serien är tecknad i tusch (med stålstift, maru) och blyerts, färgläggningen är gjord digitalt i Photoshop. Jag har använt mig av diffusa foton till ljussättning (Bild 3) för att få en fotoliknande effekt, något som jag också gjorde mycket i boken Önskeprickar som har en mycket liknande stil.





Ljusbordstuschning! Tack för att ni läser Utopi och hoppas att ni gillar mina serier!
//Elin

Wednesday, January 18, 2012

Äkta människor: TV är bäst på bio!

Robovaganza på Rival!

Igår var vi på Rival och fick se en förhandspremiär på de två första avsnitten av TV-serien Äkta Människor, som för er vanliga dödliga kommer visas nu på söndag i SVT. Jag kan varmt rekommendera Äkta Människor, det är inte bara en spännande äventyrsserie, utan lika mycket en humoristisk drama med väldigt starka och roliga karaktärer.

Som ni trogna utopister redan vet så är senaste numret av Utopi magasin ett samarbete med just Äkta människor, och vi har med fem serienoveller som utspelar sig i robot-sverige. Man måste säga att TV-serien verkligen bidrar med djup till serierna ; )

 My Gudmundsdotter (min fru) och David Olgarsson i strålglansen.
Det kunde ha blivit väldigt pinsamt med en svensk scifi-serie, vilket många säkerligen har fruktat, men faktum är att de modiga männen på Matador Film, som ligger bakom Äkta Människor, har tagit fan i båten och rott honom hela vägen i land. Och en bra bit till.

//Fabian

Hälften människa, hälften maskin, 100 procent snut!


Visst kan det tyckas svårt att få ihop ovanstående ekvation, men när den dök upp på affischer i Norrköpings busskurer vintern 1987 och gjorde reklam för kommande science fictionfilmen ”Robocop” blev jag helt tagen. På den tiden var den svenska censuren inte mild mot filmer där folk sköts sönder och samman, smälte eller på annat sätt gick våldsamma öden till mötes. Trots att åtskilliga minuter saxades blev det 15 årsgräns. En beskyddande mor som ogillade våldsamheter och noggranna biografvaktmästare gjorde att det dröjde innan jag fick se Paul Verhoevens stenhårda mästerverk. Men det var värt väntan. Det är bra att känna folk som byter oklippt videofilm med människor från hela världen.


Ett nästan laglöst Detroit. Nattsvarta cynismer. Polisen Alex J. Murphys (Peter Weller) martyrium och cybernetiska återuppståndelse. Klurigt prickskytte på våldtäktsmän. Pampig musik av Basil Poledouris (lp:n snurrar i bakgrunden när jag skriver detta). Den här filmen hade allt en tonårig cyberpunkare kunde önska sig. Jag har givetvis sett om filmen många gånger sedan dess och det håller den för. Kolla in trailern så förstår ni vad jag menar:



En person som blev ännu mer besatt av fenomenet Robocop i alla dess former är min vän Johan Hoff. Han förestår websidan Robocop Archive, världens främsta i ämnet. I senaste avsnittet av Hög av Serier kan ni höra honom lägga ut texten kring hur allt började och tillsammans med mig, Anton och Freddie diskutera den metalliske polisens uppdykanden i olika media. Lyssna här!


/Anders X Lundgren

Tuesday, January 17, 2012

Låter The River intressant?

The River-gänget.

Oren Peli är ett namn som de flesta har hört sedan 2007. Det är nämligen han som gjort filmen Paranormal Activity och tog efter det konceptet som jag tidigare bara hade sett i The Blair Witch Project till en ny publik. (Film, filmad med en vanlig kamera och är gjord för att likna en dokumentär. Eller upphittat som i Cloverfields, Diary of the Dead osv.)
Personligen är jag inget stort fan av Paranormal Activity, men jag gillar själva tekniken. Det går ju att använda för att bygga upp just skräck främst. Kanske kan jämföras med Lovecrafts skräckhistorier skrivna som brev? Fast hur vi hade gjort det nu för tiden?


Ja, men för att komma till saken. Det är nämligen så att Oren Peli har en TV-serie som har premiär i början av nästa månad. Recensenterna som sett pilotavsnittet har sagt att det ser mycket lovande ut. Så självklart är jag nyfiken på hur det hela kommer arta sig. Det verkar vara en väl etablerad handling och något sorts monster. Istället för demoner som drämmer till dörrar och går i salt, alltså!


"The River" follows the story of wildlife expert and TV personality Emmet Cole. Emmet set course around the world with his wife, Tess, and son, Lincoln, while filming what would become one of the most popular shows in television. After he goes missing deep in the Amazon, his family, friends and crew set out on a mysterious and deadly journey to find him. Famed explorer Dr. Emmet Cole (Bruce Greenwood) went looking for magic deep in the uncharted Amazon and never returned. The shocking truth about his disappearance is out there, somewhere, just waiting to be discovered. To the millions of kids who grew up watching his nature show, Dr. Cole was a hero. To his own son, Lincoln (Joe Anderson), he was more of an enigma. Now, six months after he vanished, Lincoln is finally ready to bury the past when Dr. Cole's emergency beacon suddenly goes off. At the urging of his mother, Tess (Leslie Hope), Lincoln reluctantly joins her on a search for his father. To fund the rescue, they agree to let Dr. Cole's cagey ex-producer, Clark (Paul Blackthorne), film the mission documentary-style.


Varför nämna det här idag då? Jo, rätt nyligen har det kommit klipp från TV-serien och ett av dessa passa perfekt för att dela med sig av till Utopibloggens läsare. I en vild förhoppning av att ha några att diskutera programmet med i framtiden över Twitter. Då, i min uppfattning inte så många verkar känna till The River. Så nu över till klippet!




Hm, skriva ett seriemanus som found footage hade nog kunnat varit något...


*startar celtx*


- Tomb


(ps. Har du gott om tid så rekommenderar jag att se alla delar av Marble Hornets på Youtube. Du kommer inte ångra dig.)

Hej Eskapist! med David Olgarsson.

David Olgarsson är en frilansande skribent, serietecknare och illustratör som skrivit frekvent om film, serier och musik under årens lopp, och som från och med årsskiftet också är Utopi magasins nya formgivare. David kommer snart att blogga om sitt specialområde: eskapistiska äventyrsspel för Utopibloggen, men först låter vi honom svara på vår enkät!

David Olgarsson, vad är din...

1. Bästa hjälte?

Är inte överförtjust i hjältestereotypen, men om jag ska välja en klassisk hjälte är jag ändå svag för Indiana Jones.  En matinéäventyrare som är fysiskt aktiv samtidigt som han också är löjligt beläst/intellektuell och mer eller mindre en nörd.


2. Bästa hjältinna?
Skulle här kunna namedroppa de flesta kvinnliga Terry Pratchett-karaktärer, men jag väljer till slut Granny Weatherwax. Bitter anti-hjältinna och stenhård förvridning av den klassiska häx-arketypen.

Granny Wetherwax profil, ett synnerligen kuperat landskap.

3. Bästa antagonist?
Efter att nyligen ha plöjt samtliga säsonger av Arkiv X har jag blivit löjligt förtjust i The Cigarette Smoking Man. I de första säsongerna är han verkligen en perfekt bad guy: mystisk, stilfull, utan något uppenbart motiv men med till synes obegränsat inflytande, alltid dold i skuggor, alltid rökandes och med en ambivalent, ondskefull atmosfär omkring sig.

4. Bästa best/monster?
”Brundlefly” från David Cronenbergs ”The Fly”.


5. Senaste favoritfilm?
Almodovars ”The Skin I live in”. En genuint obehaglig och spännande, men fantastisk snurr på klassiska sci-fi/skräckteman, fast gjord med en förvånansvärt realistisk, vardaglig ton. ”En body horror-film utan skräcken”, som någon formulerade det. 




6. Senaste favoritbok?
Har just läst Harry Martinssons klassiska rymdepos ”Aniara” från 1953, och kan för mitt liv inte förstå varför jag inte gjort det förr. Inte så mycket för berättelsen utan för det fantastiska språket. Att läsa den är lite som att glida ut i yttre rymden själv – man bara sveps med och sugs in i det svarta hål som är hans bedövande vackra formuleringar av det dömda skeppets resa.


7. Senaste favorittv-serie?
Har nyligen, efter några år av tjat från en nära vän börjat sätta mig in i den tyvärr nedlagda HBO-serien ”Carnivalé” som kretsar kring ett kringresande freakshow-sällskap i 30-talets dustbowl/midwest-USA där underliga, närmast bibliskt övernaturliga händelser börjar ske i samband med att de plockar upp en ung, föräldralös farmarpojke. Löjligt snyggt och med en lätt Twin Peaks-aktig vibb.


8. Senaste favoritspel?
Lyckades efter år av letande komma över 90-talskultklassikern ”Bad Mojo” till PC, och blev glatt överraskad över att det var lika underhållande som jag hoppats. Du spelar en förskingrande forskare som genom en mystisk berlock blivit förvandlad till en kackerlacka, Kafka-style, och nu måste navigera de små utrymmena i ditt sunkiga lägenhetshus och lösa ändlösa strömmar av äckelmagade pussel för att återfå din sanna form och ta reda på sanningen om ditt eget förflutna.

9. Bästa episka strid?
Kan ärligt talat säga att jag nog inte har någon förvald favorit, men som Star Wars-nörd in i själen så väljer jag slutuppgörelsen mellan Darth Vader och Luke Skywalker i ”Return of the Jedi”. Ger mig fortfarande gåshud.


10. Bästa episka romans?
Guybrush Threepwood och Elaine i ”Monkey Island”-spelen.


11. Fiktiv figur du skulle vilja ha chans på?
Aldrig förstått eller haft den här crush-grejen med någon fiktiv karaktär, men om jag nu ska välja så blir det någon  som är adorkable/nördig. Jag säger Grace Nakimura i ”Gabriel Knight”-spelen, eller alternativt om någon konstruerade någon slags bisarr hybrid av både Scully och Mulder i en och samma karaktär.


12. Fiktiv figur du skulle vilja vara?
”The Dude” i ”The Big Lebowski”. Att glida runt i morgonrock, shorts och sandaler i Los Angeles och bara bowla, dricka White Russians och lyssna på Creedence dagarna i ända skulle jag lätt kunna göra till en vana.

The Dude ...

13. Vilket är ditt fantastik-expertområde?
Antar att det måste bli peka-klicka-äventyrsspel från 90-talet. Har varit hooked ända sedan jag spelade Discworld 2 i slutet av 90-talet, och idag har jag nog läst på om/spelat det mesta inom genren. Och det finns verkligen en enorm uppsjö av fantastiska fantasy-, sci-fi- och skräckspel från den eran. Budar dessutom fortfarande hem gamla PC-spel på sju cd-romer med originalkartong eftersom jag inte har något liv.


14. Vilket är din bästa nördföda?
Rostade mackor med löjligt mycket ost på. Funkar varje gång.


15. Bästa fantastik-regissör?
Svårt, svårt, men jag tror att jag säger David Cronenberg – ingen har gjort mardrömslik body horror lika bra som honom.




16. Bästa fantastik-författare?
Jämt skägg mellan Terry Pratchett och Philip K. Dick där, tror jag.

17. Bästa fantastik-tecknare/konstnär?

 
Tja, Hans Arnold är ju kanske ett förutsägbart val i dessa sammanhang, men det finns ju också en anledning till att han så ofta nämns. Han var helt enkelt löjligt bra.


18. Bästa fantastik-serietecknare?
Charles Burns. Den mannens tuschlinjer är nog för att både ge en mindervärdeskomplex och mardrömmar för resten av livet.


19. Bästa eskapistiska barndomsminne?
Ett av de starkaste är nog att se 80-tals-BBC-filmatiseringen av C.S Lewis ”Häxan och Lejonet” på tv som barn. Minns hur löjligt mycket det påverkade mig, och fick mig att läsa alla böckerna samt skriva egna, askassa Narnia-plagiat i flera månader efteråt.


20. Värsta episka guilty pleasure?
Har nog egentligen kommit över den här guilty pleasure-känslan numer, men jag vill minnas att jag verkligen gillade ”Gladiator” när den kom, och är osäker på att jag skulle tycka den var lika häftig om jag såg den igen idag. Men jag har kanske en dold fäbless för svärd och sandaler.

Tusen tack för dina svar David!
//Fabian

Monday, January 16, 2012

Androidens evolution via Ronin!

Under 2012 kommer den klassiska samurajberättelsen 47 Ronin som film.
Kommer den bli bra? Antagligen inte. Manusförfattaren har tidigare skrivit bl.a. Wanted och The Fast and the Furious, inga kanonrullar direkt (även om jag är svag för Vin Diesel i TFatF, fast jag är alltid svag för Vin Diesel, ingen gorilla har någonsin sett bättre ut rakad!).


Att de dessutom har castat Keanu Reeves i huvudrollen som en hämndgirig samuraj gör inte saken bättre. Delar av Keanu Reeves är från Hawaii, vilket i Hollywood betyder att han får spela asiat om han vill. Det känns lite unket, även om Keanu förstås är en vacker man med sina mandelformade ögon. Någon stor skådespelare är han väl inte heller, men lustigt nog kan jag faktiskt tänka mig honom som en samuraj, då de mest verkade svassa runt med rak rygg och se sura ut. Hursomhelst så hade jag hellre sett att de castat någon som ser lite mer japansk ut. Varför inte plocka någon het skådis från japan? Med sådant där spretigt mangahår (ronins behöver inte ha den där osexiga samruajfrisyren).


Så varför skriver jag om detta? Jo, hela inlägget är bara en ursäkt för att få visa en reklamfilm som den tilltänkta regissören till 47 RoninCarl Rinsch, har gjort! Här är den!






Känns aktuellt efter senaste numret av Utopi, vars omslag skildrade androidens evolution! 


/Karl Johnsson

Sunday, January 15, 2012

Anders Vegh-Blidlöv

Anders Vegh-Blidlöv tillhör en av de där gyllene årgångarna på serieskolan i Malmö. Han gick med Lars Krantz, Nanna Johansson, Ruben Dahlstrand Vargas, Sara Hansson, Aron Landahl och ett helt gäng supertalanger, ursäkta om jag glömt någon.

I serien virus får vi besöka två blå kaniner som hamnat i karantän.

Anders Vegh-Blidlövs serier har alltid drivits av en väldigt stark känsla för berättande, ofta har han lekt med olika tekniker utan att för den skull ha ramlat ner i förutsägbara experimentserier. På sin blogg visar han vart skåpet ska stå med två superfina, välberättade och originella kortserier, båda med klaustrofobiska skräckteman. Och fabeldjur. Läs dem och titta på massa fina bilder HÄR

 Serien Besök visar den brutala sanningen som döljer sig bakom senaste årens "tant-mode".

//Fabian

Tre animerade filmatiseringar av Bilbo - den ena makalösare än den andra.

Drömmarnas Berg skriver väldigt intressant om en gammal animerad kortfilmatisering av The Hobbit. Det är Bill Snyder som ligger bakom, filmen är från 1966 och den invecklade och spännande berättelsen om hur denna film kom till kan ni läsa på Drömmarnas Berg HÄR.

Filmen är ett underverk av 60-talsestetik, väldigt barnboksaktig och framförallt Bilbos håla ser väldigt mysig ut.



En mer rejäl filmatisering är den från 1977, av Rankin och Bass, som också gjorde en katastrofal, inoficiell uppföljare till Raoul Bakshis psykedeliska Sagan om Ringen-filmatisering. Här ser vi en fantastisk Gollum, som för en gångs skull inte ser ut som en horsepundare utan som ett härligt grodmonster!



Till sist en supersnygg SOVJETISK inledning till tolkning av Bilbo-sagan. Jag förstår ingenting av sammanhanget, någon ryskkunnig tolkienist får gärna hjälpa till, men den röjiga gästabudet vid Ensamma Berget i början, med klockspel, fjärilar och lite gayhångel, slår de flesta fantasyparty som setts på film. Ryssar vet uppenbarligen hur man festar. Filmen är från 1991.



//Fabian

Saturday, January 14, 2012

Panikångest är inget att oroa sig för: underbar Uruguay-sci fi.

Apropå gårdagens inlägg om afrikansk sci fi, det finns mer att hämta från södra halvklotet än Mad Max. Ingen missade väl den fantastiskt sköna kortfilmen Ataque de Panico! ("panikångest" på spanska), där ett gäng retrorobotar  pulvriserar centrala Montevideo, huvudstaden i Ururguay.



Samme regissör, Fede Alvarez, har också gjort en minutkort skildring av livet i Montevideo 2056. När ska de komma, flygbilarna? Det kanske äntligen skulle motivera mig att ta körkort.



//Fabian

Friday, January 13, 2012

Loka Kanarp debuterar äntligen i Utopi!

Trots att Loka Kanarp varit med och jobbat med Utopi magasin ända sen starten, så är det inte förrän i nummer 5 hon debuterar med sin första serienovell i tidningen. Kombinationen skräck och barn återkommer precis som i Hungerhuset och de två skräckserier hon tidigare haft med i Galago. Serien är i färg och heter råttmänniskan. Här är ett exklusivt litet smakprov att suga på som en belgisk chokladpralin på fredagseftermiddagen.

Det fanns nästan bara en anledning att gå i skolan.
... var Amina i 7 c. 

Trevlig helg!
//Fabian

Afrika gör fler storartade sci fi-filmer: Pumzi!

Afrika är ju en kontinent som inte längre förknippas enbart med stamkrig och fattigdom utan också utveckling och framsteg. Afrikanska science fiction-filmer hade låtit som en Monty Python-sketch innan District 9 kom, men nu rör det på sig. 



Från Kenya kommer en fantastisk sci fi-kortfilm med det gulliga namnet Pumzi. Själva filmen är inte så munter, utan har en klassisk postapokalyptisk inramning: 35 år efter tredje världskriget är naturen död, och de kvarvarande människorna lever i underjordiska, högteknologiska städer (som iofs verkar rätt nice att bo i). Sen får en kvinna som är kurator på ett museum ett jordprov från "utsidan" som visar sig innehålla ... liv!

Här är också en lite kornig intervju med regissören Wanuri Kahiu, som minst sagt har många järn i elden:



Ett annat projekt som hon arbetar på är alltså en långfilmsversion av Who Fears Death av Nnedi Okorafor. Den handlar om ett övernaturligt barn som föds föds i öknen, och som har förmågan att sammanföra de krigande stammarna. Fast stammar är inte ett bra ord, utan "har förmågan att sluta fred mellan de grupper som slåss i den regionen vid den tidpunkt när berättelsen utspelar sig". Mer afrikansk fantastik i alla fall.

Concept art från kommande filmatiseringen av Who Fears Death.

Vill man ha mer afrikansk sci fi så kan man också kolla in urban fantasy-romanen Zoo City av Lauren Beukes från Sydafrika. Vem vill inte läsa en afrikansk cyberpunk-roman med en övernaturlig sengångare som maskot till bokens kvinnliga antihjälte?

 
Afro-Bladrerunner med en övernaturlig sengångare - mums!

Summa sumarum, om det spelas in roliga och originella science fiction-filmer i Kenya, då borde det väl vara dags för Sverige också?
//Fabian

Thursday, January 12, 2012

Ny tecknare på Theos ockulta kuriositeter?

Theos ockulta kuriositeter av Ola Skogäng har gått i bräschen för svenska äventyrsserier sedan starten 2008. Men från och med nästa bok tecknas serien också av Daniel Thollin.

En riktigt snygg Theo av Daniel Thollin.

Daniel Thollin har bl a tecknat den Lovecraft-inspirerade Uppsala-skräckserien 1000 ögon, med manus av Jonas Andrsson. Tre böcker i serien har getts ut av Seriezonen: Tupilak, Vondur och Hrafnir, de har tydligen gått som smör på Uppsala-slätten och sålt över 2000 ex.

//Fabian

Wednesday, January 11, 2012

Sofia Falkenhems nya serie till Utopi!

Sofia Falkenhem bidrog med en ljuvligt snygg serie till Utopi magasin nr 3, och som jag förvarnade er om i 2012-peppen i nr 4 så kommer Sofia Falkenhem medverka regelbundet i magasinet i år. Igår fick jag första versionen av serien, och vid Asimov vad snygg den är!

Temat för serierna kommer vara känslosam science fiction, vilket är både äventyrligare och klurigare än man först kan tro. Här är ett smakprov, ät det som en vattenmelon.


Åh nej! Nu gick hela affären sönder! Vad ska té-roboten ta sig till?

Serien kommer alltså inte vara på japanska och ingenting, utan det tillkommer textning. Ni känner säkert igen karaktärerna från nr 3, men nu byggs en hel värld upp. Serier som bygger upp världar på andra planeter, det är det bästa som finns.

//Fabian

Tuesday, January 10, 2012

Så gör sjöjungfrur för att fortplanta sig.

Igår tittade jag och My på senaste Pirates of the Carribean. Det var en massa härliga sjöjungfrur med i filmen.
- Men hur gör de för att fortplanta sig, undrade My, de har ju inga karlar, och fiskstjärt där nere.
- Tja, svarade jag, jag antar att de göra som alla andra moderna kvinnor i deras situation …


… De åker till Danmark.

// Fabian

Monday, January 9, 2012

Nu har Alena -noveau gått till tryck, och den är perfekt

 

Redan i höstas var Kim W. Anderssons seriebok Alena egentligen färdig. I och med att sista avsnittet gått i Nemi kunde vi ha satt pärmar på serien och skickat till tryck. Men istället har Kim använt de senaste månaderna till att fila och slipa och putsa på serien till perfektion.

När jag läste igenom hela boken igår fylldes jag av en storslagen känsla, Alena är en så otroligt BRA bok: karaktärerna är på pricken, berättelsen sugs framåt av sig själv och serien är över huvud taget så full av guldkorn och one liners att jag satt med ett leende på läpparna hela tiden.


Kim jobbar på dialogen timme efter timme tillsammans med
Lina Neidestam, som lagt ner hela sitt genius i Alena.

Antagonisten Filippa är så härligt ondskefull, men hon har blivit farligare, inte bara bitchig. Alenas kille Fabian har blivit charmigare och begåvats med en skön humor, och Alena själv har blivit snäppet mer sarkastisk, men också ännu mer sårbar.

När vi planerade den grafiska formen i höstas började vi fråga oss varför vi varit så låsta vid klassisk bokformgivning, med smutstitel, vinjettsida och kolofon. Det är snyggt och seriöst och funkar väldigt bra för till exempel grafiska romaner och andra  mer litterära serier, men en underhållningsserie borde låta sin bildvärld bre ut sig från pärm till pärm.


Vi kikade lite på typiska amerikanska samlingsvolymer, typ Sandman, Hellboy osv, som verkligen brer ut sig, men där det är ofta är ganska rörigt. Vi parade istället det upplägget med estetiken i Saul Bass' vinjetter till från Hitchcock-filmerna.

Vi kallar det nya upplägget Utopi noveau-album (vi gillar att sätta -noveau på saker i ateljén) och resultatet kommer från tryck i slutet av februari. Det är bara att hålla andan tills dess!
//Fabian

Making of: Elin Jonssons otroliga omslag till Utopi nr 4

Kära Utopi-läsare, ni har säkerligen lagt märke till det extraordinära omslag som pryder Utopi magasin nr 4. Denna bild skapades av Elin Jonsson, en serietecknare bosatt i Göteborg och som gått serieskolan i Hofors tillsammans med bl a Lisa Medin och Karl Johnsson. Vi insåg på ett tidigt stadium insåg att ingen av de tecknare som skapade serier till robot-temanumer vi gjorde i sambarbete med TV-serien äkta människor skulle hinna med att göra ett omslag också, så frågade vi Elin, varpå hon svarade:

"FUCK YES!!!!=D"

Så nu förstår ni vilken fantastisk person hon är att jobba med. Här följer en liten bildexposé där ni kan följa med i arbetsprocessen. Och det här är bara ett litet smakprov på alla de bilder som bollades fram och tillbaka.


Jag, Kim W. Andersson och Lina Neidestam gjorde oss själva till ett litet omslagsråd, och kom upp med idén att göra en robot-version av den här härliga gamla Cranach-bilden på Adam och Eva. Smart grej!



Tillbaka fick vi genast denna awesome jävla skiss, om man nu ens kan kalla det skiss. Vi vill dock ha lite mer robot-känsla människorna, som såg lite för känsligt mänskliga ut.


Först testade vi modellen "dum-glad", vilket blev kul, men nästan för kul.
Observera också härligt plastiga frisyrer.


De här tomma blickarna funkade bättre.

 

Det blev lite otydligt med metall-frukterna, så de utvecklades så småningom till den här varianten, där våra robotar hamnat på en stor robot-kyrkogård, full med skrotade med-robotar, och där typ hittar de ett ÄPPLE, den förbjudna frukten, som i Bibeln symboliserar övergången från djur till människa, men i den här bilden givetvis står för robotarnas uppvaknande till sant artificiell intelligens, medvetande. Herregud vad briljant.


Till sist då färgläggningen, som ger bilden dess själ. Riktigt snygg, men så ville vi ha in den där jul-känslan, så mer rött behövs.



Nu! Där har vi den, vilken skönhet, på med loggan och grejer och iväg till tryckeriet.

Bon aptetit kära läsare, där är hon, Utopi magasin nr 4 i egen hög person. Vilken pärla. Och på insidan är den inte sämre kan jag lova!



Dessutom, inom kort, kommer vi att avslöja ett nytt projekt Elin Jonsson kommer ge sig i kast med för Utopi magasins räkning. Stay tuned!

//Fabian

Thursday, January 5, 2012

Smygtitt på David Olgarssons scifi-serie

Runda glasögon, hakskägg, polotröja. Någon måste stoppa honom.

Vår före detta praktikant och Utopi magasins nya formgivare David Olgarsson jobbar med inte en, utan två nya serier, bland annat en Doctor Who-inspirerad scifi-serie. Läs mer om den på Davids blogg.

Tentakeljakt i den röda ficklampans sken.
//Fabian

Tuesday, January 3, 2012

Och missa för guds skull inte fan art-dagen på Palatset

Linnéa från Cirkeln, av Kim W. Andersson

Stockholms nya ungdomsoas Palatset har en fan art- och skrivarworkshop med Cirkeln-författarna Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg imorgon onsdag. Missa inte denna fantastiska möjlighet att träffa dem och Utopi-medarbetarna Kim W. Andersson och Karl Johnsson.

Läs mer HÄR.

//Fabian

Innifrån arbetsprocessen

- Men man förstår ju att det är ironi!
- Nä det gör man inte, och det är out of character!
- Du vet inte vad du snackar om!
- Bra, låt henne säga så istället.

Här sitter Kim och Lina och filar på varenda liten jävla replik i serieboken Alena tills de blänker som kristall. Boken har redan gåtts igenom av Edenborg och mig och Lina igen, och nu är de inne på sista varvet innan Alena går till korrektur. Det är gnetande och stretande, och jag tror inte vi någonsin kommer ha gett ut en bok där varje stavelse är lika ömsint vägt på silvervåg, allt för att berättelsen ska flyta på så smidigt att ni inte ens tänker på att ni läser, det bara … sköljer över er.

Kommer ut i februari.

//Fabian

Monday, January 2, 2012

Vem är Maria Fröhlich?

Ingen som läst Utopi magasin nr 4  kan ha undgått att lägga märke till vårt begåvade nytillskott Maria Fröhlich, som gjorde det norrländska scifi-äventyret Hekates äventyr - Fallet med besökarna från yttre rymden.

 Hekates äventyr - första delen av förhoppningsvis väldigt många.

Den hugade fanzinläsaren känner kanske till Maria från Comics Royale, som prisades på fjolårets Small Press Expo, men annars är hon nog ganska ny för de allra flesta. Vi på Utopi upptäckte Maria när hon sällade sig till serieskaparna i Ateljé Otecknad, där bland annat Lisa Medin och Karl Johnsson arbetar.

Det var Kalle som tipsade mig och lät mig låna hennes portfolio förra vintern, och jag blev genast entusiastisk för hennes serier, särskilt de otroligt balla actionscenerna. Jag bokade in ett möte med Maria  på Café Rival några veckor senare och vi bestämde att hon skulle göra en serie till Utopi magasin nr 4, som i det läget inte hade hunnit  bli ett robotnummer utan hade tema "Hem till rymden" (ett tema som jag hoppas vi får chansen att återuppliva i framtiden).

Ur Maria Fröhlichs svinsnygga portfolio som jag fortfarande inte lämnat tillbaka.

Maria Fröhlich har gått både serieskolan i Hofors (där hon dessutom hade sin högstadie-prao) och den i Malmö. Just nu jobbar hon på ett seriealbum på ett utländskt förlag, som jag ser enormt nyfiken på men ännu inte fått se så mycket av. Hennes oerhörda begåvning har siktet inställt på USA och den internationella seriescenen, så vi får se hur mycket vi lyckas få med henne i Utopi.

Vill ni se mer av Maria Fröhlich i magasinet så föreslår jag att ni hör av er till henne direkt och tjatar på att hon ska ge de svenska serieläsarna mer av hennes högoktaniga äventyrsserier. Tills vidare får ni hålla till godo med blogg och portfolio.

//Fabian